Du hör mig ibland prata om riktningar eller skalor, som i att man kan gå åt ena hållet eller andra hållet likt på en skala. Till exempel, så kan man gå åt liv eller anti-liv. Ju längre man går åt anti-liv, desto längre bort kommer man ifrån liv. Och ju närmare man går liv desto längre kommer man ifrån anti-liv. En annan sådan skala är kärlek-rädsla. Ju närmare man går kärlek ju längre bort kommer man ifrån rädsla. Och ju närmare man går åt rädsla, ju längre kommer man ifrån kärlek.

En annan sådan viktig skala är den mellan att närma sig eller ta avstånd.

När jag tänker på denna skala kommer följande talesätt till mig ”Hälften vågat, hälften vunnet”. Varför? Jo för att det ofta krävs mod för att gå nära.

Vad innebär det att gå nära?

Att gå nära innebär ofta en känsla av att man tappar kontrollen.

Vad för kontroll? Minns ni att jag brukar prata om ”den hela glasrutan och glasskärvan”? När människan föll hamnade hon i en separation från sig själv. Jag har liknat denna separation med skillnaden att gå från en ”hel glasruta”, till en glasruta som är splittrad i miljontals delar, och där man flyttat in i en ”glasskärva” som man nu identifierar som sig själv.

I denna glasskärva identifierar man sig nu, vilket gör att man upplever att det är man själv mot världen. Fast resten av glasskärvorna också är du.

För att få hjälp i denna utsatta tillvaro så försöker man antingen göra sig själv större, göra den egna glasskärvans värde större, eller kanske få hjälp av andra glasskärvor.

Det är här det blir så lustigt. För många teamar upp med andra glasskärvor för att just klara sig i världen, mot de andra glasskärvorna!

Har jag sagt att alla svar finns inom dig? Och att allt i universum är relationer?

För ofta går vi där tillsammans med andra glasskärvor, utan att liksom komma på att det går ut på att få glasskärvans tillstånd att upphöra. Vi går med andra ord tillsammans separerade, i det separerade tillståndet, och vi känner en viss tröst tillsammans separerade i det separerade tillståndet!

Men den djupare lösning vi egentligen söker är att få denna separation att upphöra. Lösningen är rakt framför våra ögon. Det är relationen till oss själva, relationen till varandra. Ofta är det faktiskt relationen till varandra som får oss att förstå oss själva på djupet och våga låta oss öppna upp oss för oss själva.

Men för att komma till denna lösning, för att få vårt problem att upphöra, så måste vi komma närmare, samtidigt som vi tillåter vår egen separation att upphöra.

Vår separation som också blivit vår identitet.

Så där står du, antingen har du inte funnit något att närma dig till, eller så har du det men du är rädd. Ibland är det inte uppenbart att du alltid har någon att närma dig. Just idag kan du gå närmare dig själv, eller din vän, din partner, eller just vem som helst du vågar närma dig för och öppna upp dig för.

Det ironiska är att vi är rädda att öppna upp oss och gå nära för vi är rädda för att bli fast. Vi säger att vi behåller vår frihet genom att inte komma nära. Vi behåller oss själva i den separerade glasskärvans tillstånd – där vi garanterat är fast.

Att våga komma nära kräver samtidigt att du går längre ifrån det separerade. Som tvärtemot vad du känt inte är den optimala friheten. Men det har känts så därför att du gjort det till din identitet.

Att våga komma nära är läskigt, för du måste lita på den andra människan lika mycket som den måste lita på dig. Men i det närmandet kommer du finna något fantastiskt. Du måste förvisso dela med dig av allt till den andra, men det märkliga är att du samtidigt behåller det själv. Och du får del av den andras gåvor, som heller inte förlorar det han har.

Är detta något människan kan förbli i? Kommer du bli rädd och gå ifrån? Kommer du vilja kontrollera det den andra har och göra det till enbart ditt eget? Eller kommer du våga fortsätta att gå närmare och se vart det leder?