Min mamma gick över på torsdag 14/9. Hon fick en allvarlig stroke i januari 2021, och sen dess vårdades hon på sjukhus, vårdhem och sedan hemma i sitt eget hem tillsammans med min pappa som tagit hand om henne varje dag. Själv har jag hälsat på regelbundet.

Jag bor ju nu i Skåne, men min familj bor i Enköping där jag själv är uppväxt. Innan mammas stroke pratade jag med henne i stort sett dagligen, hon var verkligen min bästa vän och någon jag gjort många ‘uppdrag’ med innan.

Efter hennes stroke fick de vanliga samtalen upphöra, och jag använde seendet och kommunicerade med mamma på det sättet istället.

Det märkliga är att det inte är någon större skillnad. Om du inte föredrar att få använda munnen när du pratar och artikulera orden. När jag vill prata med de som inte är närvarande, är detta den naturliga metoden jag använder. Jag känner in energin så det blir liksom ett energispår, och därefter “dyker personen upp” och jag kan kommunicera vanligt som om personen vore framför mig.

Det finns till o med en fördel med denna typ av kommunikation, eftersom man inte distraheras av övriga fysiska detaljer, som rummet man är i, kläderna någon har på sig eller deras fysiska uttryck. Man är helt närvarande med känslorna och intentionen och det som kommuniceras.

När mamma fortfarande var här, men inte kunde prata, så var det väldigt enkelt att koppla till hennes energi och prata där. När hon gick över fick jag vänta ca 2,5h innan jag kände hennes signal igen, och då dök hon upp som formen och den kapacitet hon var i innan hon kom ner hit. Hon var större och mer “opersonlig”. Bara på ett bättre sätt. När vi går ner hit förminskar vi oss själva och tar på identiteten och identifierar varandra som mindre individuella bitar.

Jag kom i kontakt med hennes skepp, och det nästan kollektiva medvetande som berörde uppdraget här, och hennes samverkan med dem hennes grupp arbetade med.

Jag kunde koppla till henne tydligt två dagar efter också, och sen blev hon avlägsen. Vilket betyder att ingen del av hennes medvetande är i “närheten” just nu.

När jag kom ner kände jag mig lite sorgsen av hennes bortgång från denna plats. Jag berättade att hon skulle lämna först, och jag såg skeppet och hur det förklarades att denna plats inte längre skulle vara kvar. Och jag berättade att jag skulle lämna allra sist för att hjälpa de sista. Och jag berättade att detta var vårt sista uppdrag tillsammans för denna gång.

Även om jag aldrig sett på “döden” på det sätt jag förstått många gör, så spenderar jag tid att tänka på de olika planen och på vilket plan jag ska lägga mitt fokus.

Det kan gå perioder där fokus är här, och mindre perioder där fokus är på andra platser. När jag använder seendet och därmed inte är beroende av tid och rum här så blir det dumt att någonsin leva mig in så mycket på detta plan att jag tar något här så himla hårt.

Det var mest när jag var liten som jag hade konversationer kring “hur mycket skulle jag ta denna plats på allvar”. Uppifrån var svaret “inte alls”. Förslaget var att jag behöll min verklighet där uppe, och agerade här nere med objektivitet och opersonlighet.

Medan jag själv argumenterade att jag inte ville göra det då alla andra här tog denna plats på allvar. Och även om inget händer på riktigt, det fysiska är inte så fysiskt, så går alla igenom det emotionellt som om det händer på riktigt. De behandlar varandra i relationen till varandra som att allt händer på riktigt. Här nere kan man “offra sitt liv för någon annan”. Och det är nästan svårt att förstå vad det innebär. Någon som kanske tror att detta är det enda liv som finns, och de är villiga att ge upp det för någon annan. Och det sa jag, betyder något.

Jag vet, att när tiden är slut på denna plats, eller “när tiden springer ikapp sig själv” och rum och tid här upphör, så blir det som att inget här någonsin hänt. Men det vi har kvar är likväl “minnen” som då inte längre kommer kallas minnen, för de har aldrig skett i tid, utan erfarenheter.

Dessa erfarenheter är opersonliga och blir universums byggstenar.

Så jag vet mycket väl att jag inte borde ta något här nere på allvar, eller ta saker för hårt. Jag vet att rekommendationen är att jag inte gör det. Och jag vet också bättre. Jag vet att anledningen till varför vi gör det vi gör här nere, varför någon skulle offra sitt liv för någon, inte är därför att vi tror på döden och att vi dödar oss själva för någon annan, utan för att vi tror på livet, och vi visar och bevisar bara att kärleken är evig.

Och den eviga kärleken och det eviga livet är samma sak 🐬

Så ibland undrar jag vad jag håller på med när jag använder fysiska metoder, för fysiska resultat här, när jag kan använda seendet och när jag vet att det önskade resultatet aldrig är ett fysiskt resultat som så.

När jag inte längre kunde prata fysiskt med mamma, och pratade genom seendet istället, så påmindes jag om att det faktiskt går bra att göra detta även när vi har våra fysiska kroppar här och kan gå ner och använda de läten som våra öron ska tolka och översätta. Din hjärna som så, hör ju inga ljud, allt är ju energi som konverteras till förståelse på mer eller mindre praktiska vis. Jag tror det är mest av vana som man gör som alla andra, även när man har förmågan att göra saker på annorlunda vis.

Och ju mer mamma pendlade mellan tillstånd under sin tid här, desto mer tänkte jag på alla plan bortom detta, och även på vart vi är i själva processen. Mamma skulle lämna först i processen och jag sist. Redan 2020 undrade jag om mamma inte snart skulle lämna, det var märkligt då för hon hade perfekt hälsa. Men 2020 markerade sista steget i processen, och jag mindes vad jag sett.

Så under hela denna tid, fram till att mamma lämnade så har jag kollat på skeppen och vart hon skulle fara. Och när så tiden kom, så såg jag hur min pappa uttryckte “hon är död, jag kan inte tro det”. Och jag ville verkligen säga “nej det är hon inte så klart!”. Men så skarp är uppfattningen att denna plats är den verklighet, den enda verklighet vi lever i, och bara här lever och verkar man, och när man lämnar är man “död”, “död från livet”.

Jag kom fram “2h för sent” som det heter, efter min mamma redan gått över. Jag ville förklara för min familj, undertrycka att hon just bara gått vidare, där hon hänger i vanliga fall oavsett. Och jag märker hur min familj vill säga “död”, och för att lindra det för sig själv, nästan trösterikt säga “hon har gått vidare”, “hon är inte längre här”.

Men för mig är inte det “trösteord”, det är verkligheten. Och jag kan inte ta in begreppet “död” på något meningsfullt sätt, och jag önskade att jag kunde visa verkligheten för dem som tror att enbart denna plats mellan A och B är liv.

För det första kan ordet “liv” inte inbegripa död. Om det vore så att döden tog allt liv, så hade döden varit det som existerade, ‘med lite liv emellan’.

“Först skapades döden” låter ju inte riktigt klokt.

När jag kom ner hit ville jag förklara hur deras ord “död” inte var sann. Jag gjorde liknelsen med precis varje kväll, när alla blir tröttare och tröttare och till slut vare sig de vill eller inte somnar in. Och så är de “medvetslösa” en stund innan de vaknar på morgonen pigga och alerta och i en kort sekund undrar var de är någonstans.

På vilket sätt undrade jag, skilde sig en dag från ett liv? Varav vi i slutet blir tröttare och tröttare och somnar in. Och vaknar pigga igen.

En människa kan acceptera ett dygn med sömn, men eftersom de ser kroppen som sina absoluta jag, så är tröttheten hos kroppen inget som somnar in och vaknar upp igen; men det är ju precis vad som sker.

Om människan hade tillgång till hela sitt medvetande, som faktiskt kroppen rymmer, så skulle man ironiskt se att det inte fanns något slut på livet. Vi säger att kroppen är dödlig, fast själva hjärnan i kroppen rymmer svaret att det inte är det. En människa som kan bruka hela sitt medvetande kommer inte uppleva sömn, eller medvetslöshet, utan vara vaken och medveten oavsett vilken del av medvetandet som är aktivt. Detsamma gäller för ens “övergång”. Du kommer inte säga att du “dör” om du är klarvaken genom hela processen och bara går vidare.

Processen att nå denna “vakenhet”, är samma som att komma nära varandra och oss själva.

Mamma o Jag

Den 10 oktober ska begravningen hållas för min mamma, och jag har bestämt mig att göra den så sann jag kan för vad min mamma alltid förmedlade. Hon förstod aldrig varför präster skulle säga “av Jord är du kommen och till Jord skall du åter gå”, hon sa alltid “Från Ljus är du kommen och till Ljus skall du gå”, och hon kände väl till de högre sfärerna och var hon var ifrån. Hon lyckades alltid höja energierna och gick aldrig in i bråk och konflikt. Hon hade en förmåga att få människor att glömma sina problem och lyckades alltid få fram den bästa sidan hos alla. Hon hade alltid energi att se till att alla mådde bra.

Jag ska själv hålla i ceremonin och den ska gå i ljusets tecken 💜

Jag hoppas denna skrivelse ska ge lite hopp till alla som går igenom nära och kära som lämnat denna plats, och även det vi upplever som separationer i våra liv överlag. Vi behöver inte se och känna något som en separation 🌸

Jag vill ge en stor hyllning till min mamma som fint och osjälviskt hjälpte andra enda till hennes tid här var förbi. Och en lika stor hyllning till min pappa som hjälpte henne på alla sätt han kunde ställa upp hela sitt liv. När jag kom ner hit såg jag de löfte han gett sen sitt tidigare liv, att han detta skulle hjälpa mamma så länge hon behövde honom. Och ända till slutet, fast han är över 80 år, tillredde han 5 måltider till min mamma som han matade till henne varje dag.

För er som kan och vill skänk gärna en slant till min mammas begravningsceremoni. Swishen går till min pappa Göran Björklund.

Hjärtligt Tack 🌿