Jag blev inspirerad att skriva denna artikel när jag tänker på allt Niclas fått möta. Fast både Niclas och jag verkar för samma sak, har jag ibland skrattat när jag tänkt på hur vi gått tillväga.

Jag har en historia av hänga med grupper som ibland har en nära på fientlig inställning till varandra. Jag har alltid gjort detta, utan att ens tänka på det. I skolan bröt en lärare ihop när det inte “gick att placera mig”. Jag reflekterade över detta lustiga uttalande. För det första tyckte jag att alla var unika, men sant nog hade jag förvirrat alla sen jag föddes. Jag ville hålla på med kampsport när alla ville ha mig i balett, jag hängde med pojkar istället för att bete mig som en typisk flicka. Jag umgicks med de utstötta och främmande, likväl som de som mobbade, som jag bara tyckte synd om. Jag intresserade mig och hoppade mellan ämnen som inte gick ihop för någon, och gav svar som ofta upprörde balansen. Det läraren reagerade på var att jag varken satt längst fram och var den flitiga eleven, eller längst bak och var den stökiga eleven, eller den tysta lugna eleven och vad mer kategorier det fanns. Jag var van med att både mobbade och mobbare kom till mig, “nördar” och de “populära”. Och många gånger rubbade jag nog den kategorisering som fanns. Denna lärare tog valium för att “orka med oss” som hon sa. Detta var på gymnasiet.

På universitetet gick jag alltid tvärtemot vad som var brukligt. Ifrågasatte dogman i varje ämne, men paniken uppstod först när jag föreslog att vi skulle blanda alla universitetsämnen för att få en bättre förståelse för hur det ligger till. Sällan har jag sett så många professorer svettas samtidigt. Jag gillade också att ifrågasätta vetenskapsfilosofin, metoderna för att ta fram “svar”, detta var tydligen också upprörande. Min master läste jag i internationell humanitär hjälpverksamhet där huvudfienden var “militären”, som jag nästan omedelbart efter gick till.

Det hade samma effekt som när jag tränade kampsporten Aikido och sen Jinenkan. Aikido känd som en icke-vålds kampsport medan Jinenkan, väl det är en kampsport utvecklad för strid på liv och död, där man strider med vapen. I Jinenkan pratade ingen illa om Aikido, och vi hade god och fin stämning, för respekt uppstår när man dansar dansen på liv och död. Men i Aikidon, den fredliga kampsporten talade man illa om att välja någon annan väg, och där uppstod både skvaller och bråk eftersom det var fult antar jag att inte tycka om någon. Det påminde mig om det humanitära fältet, att fortsätta leva i skenhelighet istället för att möta sina egna skuggor. Jag kunde aldrig berätta att jag gick i den andra kampsporten.

Samma hopp har jag varit med om i politiska grupper, andliga grupper och allt jag kan komma på. Varför inte striden mellan kvinnor och män. Det tycks vara en lag att så fort man talar illa om någon annan, så är det man själv som har fel.

Här är jag och Niclas överens, alla sidor har fel, i alla fall om de säger att de har rätt och alla andra har fel och är dumma.

Det var alltid de mest “fredliga” grupperna som var värre än de som de kritiserade tyckte jag. Själv hittade jag ingen förståelse varför ballett var bättre än kampsport. Jag lärde mig hållning i baletten och balans, men jag lärde mig om mig själv och andra i kampsport. I det humanitära fältet fanns så mycket ego som gömde sig. För du var ju “god” eftersom du var “Humanitär”. Så där fann man mycket skenhelighet. “Eftersom vi är bättre är det vår plikt att hjälpa de som just är sämre än oss”. Jag mindes när jag föreslog för några chefer som var dryga kring sina insatser att de kanske skulle låta befolkningen de hjälpte ge något tillbaka, och de sa “Vad skulle de ge, de har ingenting!” och skrattade.

Hos militären var ingen jag träffade sån. De som varit ute och sett död hade en sorg över sig, var medvetna om sin inre konflikt och kämpade med frågor om livet. Jag föredrar det före skenhelighet. Åtminstone är processen att ställa frågor till sig själv påbörjad.

Jag säger alltid “du kan inte bli attackerad om du inte attackerat först”. Det är fullt möjligt att leva i sanning utan att någonsin behöva attackera. Men där vi fortfarande har rädsla kommer vi uttrycka oss på ett defensivt sätt.

Vad menar jag med det? Jo, vi kommer att antingen i ord eller i våra tankar “försvara oss”, som en defensiv åtgärd mot något som skrämmer oss. Försvaret blir en attack. Är vi riktigt rädda kan vi slåss för våra liv. Vårt fokus är inte förståelse och relation som leder till livet, utan på att strida för att vinna för vi upplever att vi är i underläge.

Men vi är inte heller här för att döma oss själva eller varandra för våra rädslor, det är på grund av vår förmåga att kunna lära oss mer som vi har vågat utsätta oss för just saker vi ännu inte förstår, och som kanske skrämmer oss tills vi förstår dem.

Och visst blir man lugn när man känner in att man faktiskt inte behöver döma andra eller sig själv bara för att man är rädd.

Detta är också fenomenet bakom alla häftiga och hetlevrade diskussioner där åsikter går isär. Bägge sidor kan ha både rätt och fel. Även om du vill säga något som du vet är sant och skulle underlätta för andra om de kände till, så kan det vara något de inte är redo att höra, känslomässigt. Allt är känslor. Egot kommer bli defensiv i försvar. Och du kommer kanske gladeligen inte läsa signalerna och glatt komma med mer “fakta” om varför det du säger faktiskt är sant. Men fortfarande är det något den andre inte är redo att höra. Du kan ha rätt eller fel i det du säger, men i slutändan är en diskussion två eller fler människor som möter varandra utifrån där de har sina sår just nu, och det är dessa sår allting handlar om. 

På grund av alla sår, inklusive de jag själv har, på grund av alla stridigheter mellan grupper där vissa använder gruppen som skydd “eftersom jag är i den bra gruppen kan jag projicera min egen skenhelighet på andra grupper”, medan andra genuint ser gruppen som en möjlighet att tillsammans bli starkare och kunna sprida och göra ett gott arbete, och en sådan grupp är enbart positiv, men alltför ofta splittras en grupp av det förstnämnda, men på grund av allt detta har jag valt när jag pratar om det jag kom hit för att prata om, att inte välja att attackera.

Säkerligen smyger en o annan känga in då och då, men det jag själv söker förståelse i, får jag hjälp till förståelse med den väg jag valt.

På så vis, även om det jag säger skulle kunna anses vara radikalt om utsidan var den verkliga verkligheten, så blir det inte radikalt fast det säger går emot ja i stort sett allt på utsidan. Utan rädsla kommer det mesta jag säger bara låta normalt och naturligt. Att säga något, utan att skrämma någon utan istället tvärtom få in trygghet, gör att ingen känner sig attackerad.

När jag och Niclas haft våra diskussioner om virus och varför det blir en sån reaktion när Niclas tar upp det, så säger jag att egot känner sig hotat. “Av ett virus!?” säger Niclas. Ja exakt. För ingen människa på Jorden bryr sig om virus som så, svårt att bry sig om något ingen någonsin har sett, men idéen och känslorna kring fenomenet “virus” har en känslomässig betydelse för folk. Skillnaden att tro på ett virus eller inte rör själva grundvalen till mycket egots idé vilar på. Egot står för saker som rädsla, separation och skuld. Jag säger det en gång till “rädsla, separation och skuld”. Det är därför jag alltid föreslår att man kan säga “Jag har aldrig varit separerad, jag är oskyldig, jag attacker inte jag dömmer inte, kärlek acceptans förståelse”.

För allt detta “virus” stått för är -rädsla, separation och skuld. Tänk på det. Du är rädd, du ska separera från allt, nästan till o med luften du ska andas. Och du ska ha skuld om du inte accepterar rädslan. Bara det skulle fått alla att ifrågasätta om detta verkligen var sant.

Så därför att släppa idéen om “virus” skulle kunna bli lika traumatiskt som att släppa taget om rädsla, separation och skuld. Egots främsta grundval.

Det intressanta när Niclas först gick ut med sin stora presentation om detta, var att vi blev attackerade. Nu pratar jag inte om de eventuella skriverier Niclas fått, utan på riktigt attackerade på så vis att om jag var rädd för att någon skulle kunna inflika en skada på mig så var mitt liv i fara, som metod för att få Niclas att upphöra med sitt påstående att “virus inte finns”.

I efterhand, väl, faktiskt till och med när det pågick tyckte jag det var roligt. Förmodligen tyckte jag det var roligt för det var ett så fruktlöst försök, så därför såg försöket roligt ut.

Det är inga människor som så, som egentligen ligger bakom något. Det är rädslan i sig. När Niclas glad i hågen vill säga något så oskyldigt som “Kolla, virus finns inte, här är vetenskapliga bevis, bra vad?!” så blir motresponsen en fruktansvärd rädsla som kanaliseras till en fruktansvärd attack i rent “självförsvar”. Och jag förstår självförsvar när man är rädd. Så jag upplevde inte attacken som en elak attack, utan som självförsvar av rädsla.

När Niclas undrar “ska jag sluta med vad jag gör?” -jag tror knappast något jag skulle säga skulle få honom att sluta säga sin sanning, så “nä”, brukar jag säga, (och många gånger tänka), “du säger något ingen vill höra och se men till slut behöver de kika på det ändå, du gör dem en tjänst men förvänta dig inte att de tackar dig än”, men kanske sen 🙂