Varför är vi inte snälla mot oss Själva?

Få av oss är kanske aktivt dumma mot oss själva. Det är inte troligt att vi skäller ut oss själva eller häller ner kaffet i knät på oss själva. Ändå så menar jag att de flesta av oss är aktivt dumma mot oss själva utan att vi kanske själva vet att vi gör det eller åtminstone inte vet hur vi skulle kunna få oss själva att sluta upp med vissa beteenden.

Så när är vi dumma mot oss själva?

Jag tror alla har hört talas om självsabotage. Självsabotage är just när en del av oss vill lyckas med att göra något vad än det är; lyckas med sitt arbete och sin karriär, bli lycklig i relationer, eller bara bli lycklig i livet. Men alltid så tycks det “strula till sig” och man skyller på livet och “otur”. Eller så skyller man på sig själv, att man själv är “värdelös”, “inte kompetent nog”, “inte bra nog”, “inte smart nog”, ja ni vet. Man är ful, lat och duger inte till något – ungefär.

Men det märkliga är att när man tittar närmare på dessa situationer verkar det aldrig bero på att det är fel på någon. Så, varför lyckas jag inte? Varför strular det till sig? Är det för att världen är emot mig? Är det någon makt som saboterar för mig? Är det för att jag är värdelös?

Nej det är för att du självsaboterar.

Självsabotage är det underliga fenomen där du lika aktivt som du tycker du framhäver dina hopp och drömmar och går efter dem; likväl med flit, lägger krokben för dig själv. Varför skulle jag lägga krokben för mig själv? Varför skulle jag vara “dum” mot mig själv?

Här kommer vi till själva svaret, och när vi väl har svaret, så har vi en bra möjlighet att göra något åt det.

Kommer ni ihåg hur jag sagt att vi är i en relation till oss själva? I den Ursprungliga Relationen så är “Kvinnan kopplad till Gud” och “Mannen kopplad till kvinnan”. Mannen kan enbart känna Gud via kvinnan. Därav är han beroende av att kvinnan återspeglar Gud korrekt. Och givetvis, vilket jag tror de flesta har förstått vid min liknelse om Den Ursprungliga Relationen, så rör det sig inte om en fysisk kvinna eller man, eller en fysisk Gud. Gud är det vi är. Kvinnan är det som reflekterar det som är. Mannen är vi inkarnerade som självmedvetna varelser som genom vår kännedom om livet gör våra val och förverkligar oss själva i den bilden och det syftet.

Men i och med Fallet, när kvinnan separerar sig från Gud, så upphör hennes reflektion av Gud. Som jag förklarar i berättelsen, inte nog med att hon inte längre återberättar verkligheten, hon aktivt motarbetar den.

Jag säger det en gång till. Hon aktivt motarbetar den.

Inte nog med att hon aktivt motarbetar verkligheten, hon sätter därefter in en lockelse som vidare ska leda dig helt i motsatt riktning till verkligheten, så att du aldrig ska upptäcka din verklighet igen.

Nu är det så att vi lär oss att “mannen aldrig riktigt glömmer”. Han saknar hem, och vet innerst inne att det substitut han fått inte är hem. Stundtals hatar han sig själv för att han går efter det, när han egentligen vill något annat. Men begäret ger en tillfredsställelse, som smakar bittert efteråt. Samtidigt, om han söker sträva efter sann lycka, så upplever han att han förlorar kvinnan han älskar, som hela tiden har bekräftat honom hans självvärde, som han har levt för att försvara. Hon blir “orolig” varje gång han vill gå efter en annan lycka som han minns.

Psykologer kommer ge sina svar om vad “självsabotage” är. Men det är i berättelsen om Den Ursprungliga Relationen, och Fallet, som jag lovar du kommer hitta det riktiga svaret, åtminstone det svar som legat till grund för allt annat som hänt därefter.

Du vill bli lycklig, och du förstår inte varför så många situationer blir struliga. Det är för att en del av dig verkligen vill bli lycklig och lyckas, men så fort du försöker gå i den riktningen, blir en annan del av dig rädd, vilket gör att du tvekar, och till slut “självsaboterar”, för att inte svika den andra kraften i din natur.

Sättet att börja få bukt med självsabotage, är att “lugna kvinnan inom dig”. I ditt medvetna jag säg gärna allt det kvinnan i berättelsen skulle behöva höra för att upphöra med sitt sabotage. Säg att du inte vill ha något substitut för lycka. Säg att du älskar henne – dig själv, oavsett vad som sagts eller gjorts. Säg att du aldrig varit separerad.

Titta gärna på “Den Ursprungliga Relationen” och tänk hur du skulle göra för att reparera denna kärleksrelation, vad skulle de bägge parterna kunna göra för varandra? Och vet att denna kärleksrelation finns inom dig. Och ju mer och mer du fixar denna relation, desto mer lovar jag att självsabotagen kommer börja upphöra, och livet bli mindre o mindre struligt 🙂